Begreppet biologisk mångfald definieras enligt konventionens artikel 2 som:

"variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bland annat landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem"

Denna ganska vida definition återspeglar konventionens breda verksamhetsområde. Samtidigt ligger den ganska nära vad som normalt menas med biologisk mångfald i den vetenskapliga diskussionen. Eftersom definitionen är så allmänt formulerad är det dock bra om man specificerar vad man menar med biologisk mångfald varje gång man använder begreppet.

En bra bild av begreppet biologisk mångfald ges i den rapport som gjordes på uppdrag av EU kommissionen inför det femte ramprogrammet för forskning: Understanding Biodiversity (i pdf-format, 425 kB)

Konventionens parter har enats om att bedriva naturvårdsarbetet utifrån ett ekosystemperspektiv. Med ekosystemansatsen menas att den biologiska mångfalden ses i ett landskapsperspektiv, som inbegriper ekonomiska och sociala faktorer. Detta synsätt grundas bland annat på insikten att skyddsvärd natur inte kan bevaras effektivt om den ses som isolerad från det omgivande landskapet eller från omvärldsfaktorer som mänskliga behov. Omgivningen kan nämligen ha stor positiv eller negativ inverkan på naturvärdena. Ekosystemansatsen möjliggör också att konventionens tre övergripande mål (bevarande, uthålligt nyttjande och rättvis fördelning av nyttan) kan angripas på en och samma gång.

Noteras bör att ekosystemansatsen inte förhindrar att insatser riktas mot att bevara biologisk mångfald på art- eller genetisk nivå. Däremot syftar den till att arbetet ska ske med helhetsbilden för ögonen.

Många viktiga aspekter av ekosystemansatsen tillämpas i Sverige sedan flera år, men den vägledning som tagits fram inom konventionen används sällan, och någon systematisk uppföljning av tillämpningen görs inte. Miljömålspropositionen från 2005 innehåller åtgärder för att stärka tillämpningen på nationell och regional nivå. Bland annat arbetar Naturvårdsverket under 2006-07 med att ge vägledning om ekoystemansatsen, och sju länsstyrelser arbetar med att ta fram landskapsstrategier som kan realisera principerna om lokal delaktighet och helhetssyn på landskapet.

• Läs mer om det aktuella arbetet i uppsatsen Ekosystemansatsen på nationell och regional nivå från Södertörns högskola (år 2006).
• Läs partsmötets beslut om vägledande principer för ekosystemansatsen i svensk översättning.

I konventionen läggs särskild vikt vid värdet av så kallade genetiska resurser. Länderna ser möjligheten att använda organismers genetiska material, för att förbättra till exempel jordbruksgrödor och mediciner, som en viktig anledning att bevara biologisk mångfald.

Genetiska resurser och kunskapen om dem är av yttersta vikt för forskning, jordbruk och industrin för att framställa bland annat livsmedel och läkemedel. Ungefär 40% av världens ekonomi är baserad på just biologiska produkter och processer. Det potentiella värdet av de genetiska resurserna har dessutom ökat avsevärt i takt med framsteg inom biotekniken.

Konventionsländerna anser att genernas potentiella värde kan fungera som en morot för människor att värna om biologisk mångfald. Men för detta krävs att de som förvaltar mångfalden också får del i den vinst som uppkommer då genetiska resurser används och omsätts i pengar. Konventionen ger därför varje land suverän kontroll över sina genetiska resurser, och gör det möjligt för dem att planera för hur resurserna ska bevaras, fördelas och nyttjas. Den som vill använda andra länders genetiska resurser ska ha möjlighet till detta, efter att avtal slutits som reglerar hur bland annat avkastningen ska fördelas.

Tillgången till biologiskt material var tidigare helt oreglererad. Genom historien har industriländer utvunnit stora ekonomiska resurser från material som härstammar från dagens utvecklingsländer.

Användningen av genetiska resurser har därefter begränsats, dels genom att produkter patenterats, dels genom att flera länder med stor biologisk mångfald inrättat restriktiva regler för tillgången till biologiskt material. Dessa begränsningar försvårar utvecklingen av nya viktiga produkter, och kan även minska intresset för att bevara av biologisk mångfald.

Ländernas kontroll av materialet har stöd i konventionen om biologisk mångfald, men restriktionerna får inte motverka konventionens syften. Situationen försvåras för närvarande av att reglerna skiljer sig stort mellan länder, vilket gör det svårt för enskilda forskare att bedriva sådan forskning som är till nytta för biologisk mångfald. Inom ramen för konventionen pågår nu förhandlingar om en tydligare internationell reglering. Dessa ska vara avslutade till 2010, men det är ännu oklart vad de kommer att utmynna i.